2010 - Par i Kras i Haradal

HD - Sex roar på scenen

Solen sjunker mellan tallstammarna. Det hörs fågelkvitter. I bänkarna sorlar premiärpubliken. Omkring 160 personer är på plats för sommarens äventyr i Haradals buskar. Ja, det är förstås Hembygdsparken som har scenen, och Haradal nämns bara i förbifarten: adressen för alla förvecklingar är denna gång Parkgatan 5 i Ängelholm. Där finns ett hotell, en hårt prövad vaktmästare (Bosse Mårtenssons "Bertil"), hans sidoskuttande fru (Susann Christianssons "Gullan"), hennes tuffa syrra (Anna Drors "Majsan"), en trånande singeltjej (Carolina Perssons "Gerd") och ett par raska unga män (Sami Pålssons "Fredrik" och Pelle Christianssons "Jonny").

Blir det mycket under bältet och spring i dörrarna? Jo, det blir mycket sådant. Krister Claessons manus bygger på en gammal farstradition. Dekoren är därefter, med ett antal dörrar med gångjärn som går heta. Aktörerna är nere i bänkraderna också och förstärker publikkontakten.

Allt görs med frejdigt humör av föreställningens veteraner och nykomlingar, och publiken rycks med och skrattar tacksamt, applåderar gärna och stöttar ensemblen när logiken inte är hundraprocentig.

Jag har varit på premiärer i Hembygdsparken då kulisserna hotat rasa, när skådisarna haft svårigheter med koreografi och repliker, kommit in fel eller inte alls, eller så har tekniken ställt till spratt. Men denna söndagskväll håller sig ensemblen från Glädjetåget på rälsen.

Carolina Persson har mest att göra, och fixar det med bra kroppsspråk och väl inprickade repliker. Bosse Månsson är en stadig klippa med härlig tajming. Regissören Sami Pålsson har fått snurr på karusellen. Koreografen Sofie Hofvendahl har koordinerat armar och ben på ett taktfast sätt. Sångnumren är fyndiga, arrangerade av Tommy Jonsson och textsatta av Carolina Persson och Bosse Mårtensson.

Detta är alldeles utmärkt utifrån förutsättningarna: ett glatt gäng amatörer vill underhålla i en och en halv timme, och det klarar de med beröm godkänt.

Se själv, om du inte tror mig. Men titeln är missvisande, kan jag avslöja.

Göran Holmquist, söndag 4 juli

2008 - Nisses cykelakut i Haradal

HD

Var sak ska bedömas efter sin art. Ungefär så sa en av Sveriges första stora kritiker. Därför jämför jag inte buskisen i Haradal med lustspelet på Fredriksdalsscenen. Men det kan man förstås göra. På utgång efter premiären tyckte en kvinna, som fortfarande var på skratthumör, att detta överträffade Helsingborg. ”Vitsarna är fler och bättre”, sa hon till väninnan.

Det var knappt halvbesatt i bänkarna. Det är sällan mycket folk i början av spelperioden men på parkett återfanns, som alltid, Haradals villaförening. Publiken brukar strömma till efter ett tag. Producenten Bengt Erlandson hoppades därför att söndagens goda väder ska hålla sig.

Till skillnad från tidigare säsonger är detta tolfte sommarlustspel en nummerrevy med sånginslag, typ tv-klassikern ”Macken”.

Förr har det ju handlat om kärleksintrig med förvecklingar i kombinationen ungt par, som vill vara ihop, och en oförstående omgivning, som vill något annat. Här är det tjugotalet sketcher som löst binds samman, med en cykelverkstad som visuellt nav. Hela scenen föreställer en sådan, befolkad först och främst av Elmer (Anders ”Puppan” Hansson) och Nisse (Johan Ejehag).

Det är också med de perfekt tajmade herrarna vid styrstång och trampor som föreställningen går framåt. Även övriga fem medverkande gör bra ifrån sig (de dyker upp i flera olika roller). Jenny Winstedts Lisa övertygar som rivjärn.

Regissören Isidor Torkar har fått snurr på hjulen. Som smörjmedel på kedjan används många lokala anknytningar. Dessutom figurerar såväl Jill Johnsson som Peps Persson.

Att det skevar här och var en premiärkväll får man ta. Och det gör publiken, med lika gott humör som aktörerna.

Det blir ett stycke komik i sig när för säsongen spelledige scenerisnickaren Bosse Mårtensson rycker in för att leta rätt på en försvunnen, och för flera vitsar nödvändig, pin up-kalender. Även vid andra tillfällen är det ett direkt tilltal mellan scen och salong, som bidrar till den familjära stämningen.

Det finns ytterligare tre lustspel som bygger på samma verkstadstema. Glädjetåget tänker göra detta till en ny tradition i Hembygdsparkens julimuntration. När alla tillsammans sjunger ”Ingenting går upp mot Hembygdsparken” finns det ingen anledning att tro något annat.

Göran Holmquist, HD tisdag 1 juli

2007 - Där fick du! i Haradal

HD

Inför "Där fick du! i Haradal" frågades en vän om hon ville uppleva sommarens buskis. Hon mumlade något om att dammsuga. Nä, sommarbuskis är inte för alla. Sådan underhållning kräver det rätta sinnelaget. Och man bör dela upplevelsen med någon att se buskis på solokvist är mental harakiri. Ungefär lika outhärdligt som att ensam, bland glammande gäng, genom äta julbord med bred underhållning. En dimension går förlorad. En "roas tillsammans" faktor som är en förutsättning för att man ska gilla spektaklet. Men med denna nödvändiga personkemi fungerar illusionen. Man kan, som de agerande, skratta med dem, inte åt dem, när det uppstår malörer och jonglörer. Ja, även om publiken flera gånger under premiärkvällen skrattade spontant åt skämten, garvade skådisarna själva högst när en replik missades, tekniken strulade eller en kuliss vinglade till. Situationen räddades med fyndiga improvisationer.

Puppan Hanssons hårdföre Sten har en jordnära pondus. Glädjeveteranen Bengt Erlandson (Göte) kan det här. Anders Andersson är som fånen Ivar en applådknipande bondkomiker. Per Wulff spelar både direktör och polis. Gubbarna har fullt upp med de kärlekskranka fruntimren Signe (Carolina Persson) och Viola (Susann Christiansson).

Dekoren (ritad av Carolina Persson, snickrad av Jan Larsson) var den som dessa stycken kräver. Alltså en stuga till vänster, en stuga till höger, i mitten ett uthus och i fronten ett bord för prat, flaskhävning och springa runt-aktiviteter. Som traditionen bjuder återfanns representanter för Haradals byaförening på parkett men det var glest i bänkraderna. Nå, stämningen var det absolut inget fel på. Förra årets uppsättning lockade 5 500 besökare och blev den största publikframgången hittills i Glädjetågets elvaåriga historia. Årets upplaga förtjänar en ny succé. Det är inte stor konst, det är inte konstigt alls (bortsett från att hela historien är en folkhemsk orimlighet). Det är just det som är konsten. Handlingen (signerad Krister Claesson) följer sin egen logik. Plötsligt uppstår party med ensemblen i rosa hattar, eller en sånginramad badutflykt. Man öppnar, fortsätter och avslutar med schvung. Könsförvecklingar och könsförväxlingar (i kläder av Bitte Liahaugen) utspelas långt under bältet. "Jag har tejpat min snopp/för att ta mig ett dopp" sjunger Jonas/Josefin (Bo Mårtensson) i falsett. En dam bakom mig skrattar hejdlöst hela tiden. Regissören Isidor Torkar kan sånt här. Musiken (Tommy Jonsson) och texterna (Carolina Persson och Bengt Erlandson), som framförs med varierande virtuositet, bygger på dängor alla kan. Från "Fyra bugg och en Coca Cola" till "Ingenting går upp mot gamla Skåne" (som förstås blir "Ingenting går upp mot Hembygdsparken"). Dansstegen (koreografi Manuela Liegnel) tas under samordnade former.

Frejdigt humör kan bära långt och det kan bära nära två timmar (utan paus) i Hembygdsparken en fin julikväll när fågelkvitter alldeles på riktigt bidrar till sommaridyllen.

Slutet gott, allting gott. (Jodå, jag fick tag på ett medsittande sällskap.)

Göran Holmquist, HD söndag 3 juli

2006 - Lögner & Förtal i Haradal

HD

För tionde året i rad framför Glädjetåget sommarlustspel i Hembygdsparken. Årets föreställning heter Lögner och förtal i Haradal och innehåller som alltid intriger, missförstånd, kärlek och ett lyckligt slut

Regnet öste tidvis ner från tunga, svarta moln under sommarlustspelet i Hembygdsparken. Men det avskräckte inte publiken.

Färgglada regnjackor plockades fram, paraplyer fälldes upp. Och även om det inte var helt fullsatt på bänkraderna var det god stämning bland publiken.

Vi är här med mormor och morfar, säger Jakob Frank och Victor Ottosson i munnen på varandra.

De skrattar mycket. Showen är roligare än de väntat sig.

Regnet besvärar inte heller Gerd Larsson från Hjärnarp särskilt mycket.

Det började regna innan vi åkte hemifrån så vi var förberedda, säger hon.

Årets föreställning regisseras av Isidor Torkar vars namn är välkänt i revy- och teaterkretsar. Bland skådespelarna finns lokala profiler som Bengt Erlandson och Carolina Persson.

Nytt för i år är att ensemblen inte skrivit sitt eget manus. Den som fått äran är Krister Claesson, känd från Stefan & Krister.

Det blir lite skillnad när vi inte skriver själva. I vanliga fall skräddarsyr vi rollerna efter skådespelarna, säger Susann Christiansson.

Hon brukar stå på scen i Glädjetågets uppsättningar men har paus i år. Istället har hon ansvar för rekvisitan.

Lustiga ordvitsar och tokiga felsägningar gör att de drygt 200 personer som trotsat regnet förenas i rejäla skrattsalvor. Och plötsligt känns inte regnet och kvällsbrisen lika påträngande längre. Vem bryr sig om regn när det är så roligt?

Lustspelet har föreställning klockan 19 varje tisdag, fredag och söndag under juli.

Josefin Ripa, HD söndag 16 juli

2004 - Hängslor & Läderhåsen i Haradal

HD/NST

Lyckade improvisationer räddade spelfrisk premiär. Glädjetågets åttonde lustspel är en förväxlings- och förvecklingsbuskis där hembygdsparkens övervägande äldre publik får en och en halvtimmes humorfrisk underhållning. Det finns onekligen en charm i att de på scenen har minst lika roligt som publiken. Men samtidigt ligger det en fara i denna frustande spelglädje – risken för överspel, eller spel utanför rollen. Någon gång hände det sig under spelets gång att en aktör kom av sig, eller förväxlade replikgången. Då var det bara att med en ursäktande axelryckning eller ett smittande skratt hitta in rätt igen. Improvisationerna uppskattades hörbart i bänkraderna. Ja, till och med när kulisserna hotade ramla hanterades situationen med gott humör. De utbrister ofta i sång och dans, med texter förankrade i handlingen och melodier som framför allt hör till schlagerns tidiga 60-tal. En del sångnummer är fiffigt iscensatta. Att sången här och var är hällre än bra gör inte så mycket. Och att fågelsången från omkringliggande träd och buskar tränger in i ljudbilden bidrar till den genuina buskisstämningen. Regissören Sami Pålsson har nog fått trixa litta för att bristerna i ensemblens egenhändigt hoptotade manus inte ska bli för tydliga. Ett högt tempo skyler luckorna. Att han får ut rollfigurerna i publikraderna är fyndigt, för då blir vi ju medaktörer; speciellt Anders Andersson fyllde ut sin ”gubbe”. Världspremiären gick bra, och vädergudarna var också på gott humör. - Det var värt pengarna, enades ett par damer på utgående. Ändå betalade de fullt pris då de inte anammat erbjudandet att komma i läderhåsen och få rabatt i entrén.

Göran Holmquist, HD/NST söndagen den 4 juli

1999 - Oskulden från Haradal

NST

Fräsigt, fräscht och förnöjsamt, så kan man sammanfatta årets sommarlustspel i Hembygdsparken. Förvecklingar förde farsen framåt, där fnittriga flickor förgyllde förloppet mot final. Glädjetåget missade inte tillfället utan bjöd publiken på en väl genomarbetad och trevlig föreställning Det fanns ingen slentrianmässig utfyllnad och ingen seg enhet. Istället var det en stram och rapp föreställning som framfördes. Regissören Hans Bergström har med ett perfekt arbete lyft dessa entusiastiska amatörer till professionell nivå, där alla agerade mycket bra. Aktörerna var tydliga i sina roller men samtidigt återhållsamma i sitt spelsätt. Den vackra sommarkvällen verkade ingå i dekoren och de välregisserade påfåglarna i bakgrunden blev den perfekta inramningen till "Oskulden från Haradal". Just så här ska ett sommarlustspel framföras.

HD

Skådespelarna är jämlikt bra i sina roller, det går inte att peka ut några stjärnor och det märks att de har roligt, publiken tycks uppriktigt road och för Bengt Erlandssons skickliga amerikanska brytning i rollen som Fritz von Tään, en rik amerikansk fästman, förlovad med Gloria Swanson.

1998 - Hög Moral i Haradal

NST

Både sprit och moral i Hembygdsparken, ett sommarlustspel med rappa repliker, rak handling och många smålustigheter.Gott betyg med

andra ord. Carolina Persson, en pigg aktris med smort munläder Det bjuds också på sångnummer, både träffande och svängiga. Ett dråpligt nummer är "Kalifen från Bagdad" och en refräng heter det att:

" I hembygdsparken buskage har man varit i extas..."

1997 - När tocken gal i Haradal

NST

Premiär för lättsamt lustspel, publiken hade bänkat sig i Hembygdsparken för att se det första lustspelet som någonsin spelats i Ängelholm. Handlingen är lättsam. Far, som är kommunalordförande, kommer hem sent på natten och mår inte bra dagen efter. Mor tjatar, dottern är kär och drängen drar sig inte för att i smyg smaka på spriten. Det är enkel bondkomik, eller en mildare variant av buskisarna från Halland, Stefan & Kristers föreställningar